Att vara ödmjuk inför livet...
För 1,5 år sedan blev jag så sjuk i någon virus, som satte sig på lungorna, att jag knappt orkade stå på benen under 4 månader. När jag inte låg och hostade lungorna ur mig med feber, vankade jag svag runt i lägenheten. När jag till slut blev frisk efter att ha gått till läkare och fått medicin, så kände jag mig som en helt ny människa. - Är det så här det känns att vara frisk? Känslan var befriande och energigivande.
Sen har jag hållt mig ganska frisk ända tills för 3 veckor sen. Halsont, feber och en hosta har däckat mig totalt sedan dess. Ett virus - bara att vänta ut och att vila. Men vem kan vila när kroppen spritter av förälskelsehormoner? Dessutom mår inte kroppen bra av att vara i total stillhet.
Nej, så jag är tillbaks på jobbet. Jobbar så mycket jag orkar.. Sitter och lyssnar på föredrag från Almedalen om cancervården i Sverige. Ingen direkt upplyftande lyssning, men så viktig. Det ger lite perspektiv på livet - lite virus, vad är det i det stora sammanhanget... Egentligen skall jag vara väldigt nöjd med hur livet är just nu samt vara ödmjuk för vad fortsatta livet har i sin linda och vara tacksam för hur det löper på för mig.
