När det känns rätt så är det rätt
Allt känns så naturligt, samtidigt som det är så långt från den framtid jag hade tänkt ut åt mig själv. Jag skulle ju inte fästa mig vid någon, fokusera på mig själv och vara fullblodsegoist.
Men man rår inte för sina känslor och tur är väl det. Jo, egoistisk är jag för att jag mår så otroligt bra i hans sällskap, ett underbart lugn sprider sig i kroppen samtidigt som det pirrar ända ner i tårna när jag tänker på honom. Så ja, jag har redan fäst mig vid honom. Dessutom har jag inte fokus på bara mig själv längre. Just nu ligger det på att skapa så mycket tid tillsammans som möjligt och samtidigt ta hänsyn till att det finns andra som vill ha vår uppmärksamhet, våra barn...
Tänker ibland på det barnen flera gånger återkommit till. Om jag är lycklig blir jag gladare och också en bättre mamma. För även om jag så gärna vill vara med HONOM så stämmer jag ofta av med barnen att det är ok. Jag vill ju att de också skall må lika bra som jag. Men det kan också bli för mycket, som i morse. Dottern undrade varför jag satt kvar på sängkanten - Jag vill ju umgås lite med dig också. Svaret blev ett trött - Ja, ja umgås du med mig, men jag tänker sova... Hahaha, ibland är tidpunkten inte riktigt rätt. Men kom sen inte och säg att jag inte försökte...
Men det märks att de mår bra och börjar bli riktigt egna individer där mamma inte har samma avgörande betydelse längre. Det märks också att jag smittar av mig på dem. När mitt tjat på sonen inte ens uppfattas som sådant, utan ses som stöttning och omtanke istället för tjat. Då har jag lyckats föra över min egen positivism och lyckokänsla, vilket gör att han också mår bra.
Så jag är så glad att jag följde min känsla att göra det som känns rätt, för det är så rätt... och inte bara för mig utan också för de omkring mig.
