Mina tankar

Sida 2

RSS

Självständig - jag??

4 Jul 2019

Ända från barnsben har jag blivit itutad att alltid stå på egna ben, ta ansvar och inte bli beroende av någon samt att alltid göra rätt för mig.

Men så här i vuxen ålder kan jag ibland ifrågasätta mitt beteende. Ensam är inte stark, man kan faktiskt be om hjälp utan att det är fel och att hjälpas åt ger en dubbel tillfredställelse. Så jag har blivit mycket bättre på att be och ta emot hjälp, lämna över ansvar och faktiskt tillåter jag mig att bli beroende av andra människor.

Ibland trillade jag dock dit igen. Som idag... - Ja, vi köper den om jag får betala hälften. - Men jag ville bidra med något, replikerades det och då förstod jag att det är en till som blivit lärd på samma sätt som jag. Det skall nog bli bra det här, vi är på samma våglängd. Men jag tror att han kommit lite längre i sin självkännedom, vilket är bra, för då kan jag  luta mig lite lätt mot honom när mina självständiga ben vinglar till...

 

                                        

Att vara ödmjuk inför livet...

3 Jul 2019

För 1,5 år sedan blev jag så sjuk i någon virus, som satte sig på lungorna, att jag knappt orkade stå på benen under 4 månader. När jag inte låg och hostade lungorna ur mig med feber, vankade jag svag runt i lägenheten. När jag till slut blev frisk efter att ha gått till läkare och fått medicin, så kände jag mig som en helt ny människa. - Är det så här det känns att vara frisk? Känslan var befriande och energigivande. 

Sen har jag hållt mig ganska frisk ända tills för 3 veckor sen. Halsont, feber och en hosta har däckat mig totalt sedan dess. Ett virus - bara att vänta ut och att vila. Men vem kan vila när kroppen spritter av förälskelsehormoner? Dessutom mår inte kroppen bra av att vara i total stillhet.

Nej, så jag är tillbaks på jobbet. Jobbar så mycket jag orkar.. Sitter och lyssnar på föredrag från Almedalen om cancervården i Sverige. Ingen direkt upplyftande lyssning, men så viktig. Det ger lite perspektiv på livet - lite virus, vad är det i det stora sammanhanget... Egentligen skall jag vara väldigt nöjd med hur livet är just nu samt vara ödmjuk för vad fortsatta livet har i sin linda och vara tacksam för hur det löper på för mig.

 

                        

 

 

När det känns rätt så är det rätt

25 Jun 2019

Allt känns så naturligt, samtidigt som det är så långt från den framtid jag hade tänkt ut åt mig själv. Jag skulle ju inte fästa mig vid någon, fokusera på mig själv och vara fullblodsegoist.

Men man rår inte för sina känslor och tur är väl det. Jo, egoistisk är jag för att jag mår så otroligt bra i hans sällskap, ett underbart lugn sprider sig i kroppen samtidigt som det pirrar ända ner i tårna när jag tänker på honom. Så ja, jag har redan fäst mig vid honom. Dessutom har jag inte fokus på bara mig själv längre. Just nu ligger det på att skapa så mycket tid tillsammans som möjligt och samtidigt ta hänsyn till att det finns andra som vill ha vår uppmärksamhet, våra barn...

Tänker ibland på det barnen flera gånger återkommit till. Om jag är lycklig blir jag gladare och också en bättre mamma. För även om jag så gärna vill vara med HONOM så stämmer jag ofta av med barnen att det är ok. Jag vill ju att de också skall må lika bra som jag. Men det kan också bli för mycket, som i morse. Dottern undrade varför jag satt kvar på sängkanten - Jag vill ju umgås lite med dig också. Svaret blev ett trött - Ja, ja umgås du med mig, men jag tänker sova... Hahaha, ibland är tidpunkten inte riktigt rätt. Men kom sen inte och säg att jag inte försökte...

Men det märks att de mår bra och börjar bli riktigt egna individer där mamma inte har samma avgörande betydelse längre. Det märks också att jag smittar av mig på dem. När mitt tjat på sonen inte ens uppfattas som sådant, utan ses som stöttning och omtanke istället för tjat. Då har jag lyckats föra över min egen positivism och lyckokänsla, vilket gör att han också mår bra.

Så jag är så glad att jag följde min känsla att göra det som känns rätt, för det är så rätt... och inte bara för mig utan också för de omkring mig.

 

 

                                      

Trött, trött, trött

7 Jun 2019

Idag tog energin slut. När klockan ringde imorse ville jag bara vända mig om och somna om. Somna om och sova tills på söndag! Det är utmattande att längta, känner att jag är lättirriterad och har nära till gråt. Att längta efter en person så mycket kan inte vara friskt? Eller, det kanske är just vad det är... Om jag blundar ser jag hans ögon, kan känna hans hud på mina fingertoppar och idag när jag klivit av bussen kunde jag till och med känna hans doft.

Hjälp, vad han påverkar mig! Nej, nu får jag skärpa till mig, min vardag måste fungera. Tänk glada tankar! Meeeen, då dyker ju bara bilder av honom upp på näthinnan...Tänk på jobb, för tråkigt. Tänk på god mat, ingen matlust. Tänk på sommaren, ja det fungerar. Sol och värme, hans brunbrända kropp. Neeej, det funkar inte heller. Tänk på att få sova, ja, jag är så trött. Tänk att få sova tills på söndag...

 

                                    

Små rosa moln...

5 Jun 2019

Aaaahhh, hur skall jag klara resten av veckan? Just nu längtar jag så att kroppen känns som om den skall gå i tusen bitar och han har inte ens lämnat stan...

Hur kan man känna så här starkt för en annan person efter så kort tid? Vi klickar på alla plan, han gör mig lugn samtidigt som hela jag spritter av bara tanken på honom. Det är bara att erkänna sig besegrad av kärleken. Den finns faktiskt! Trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta. Att i vuxen ålder få och tillåta sig själv att känna dessa känslostormar är helt otroligt underbart. Det är en underdrift att säga att jag svävar fram på små rosa moln. 

Det är också det som kommer att hjälpa mig igenom helgen, det är ju 5 dagar!! Måste sysselsätta hjärnan och göra en massa saker. Fixa balkongen, städa, gå upp på vinden och plocka undan. Det finns massor att göra och det är bra att göra dem nu, för att när han kommer hem vill jag vara med honom...

Jag är kär!

                                                                          

 

Jag har en dröm...

4 Jun 2019

Nu är det officiellt  - jag är knäpp!!

Fick låten "Jag har en dröm" fr -86 i huvudet när jag gick till jobbet. Väldigt "cheesy", men så glad melodi. Ingen aning hur texten går, men just frasen "jag har en dröm" fastnade.

Varför är jag knäpp? Jo, mitt i lyckoruset går jag och tänker på att jag längtar tills vi har haft vårt första lilla gräl och blivit vänner igen. Men hur kan jag tänka så när jag är så otroligt lycklig? 

Det är för att jag vill att det här skall vara på riktigt! Jag vill ha en vardag med honom, märka av när han blir butter, trött, tyst eller disträ. Jag vill se honom komma hem genom dörren och säga: hej älskling, hur har din dag varit?

Men tills det sker tänker jag fortsätta leva i min lilla lyckobubbla och bara vara glad, lycklig och leva som i en dröm!

 

                                     

 

 

Sannolikt helt galet underbart

2 Jun 2019

Aahh, det går inte att skriva! Är för nervös, förväntansfull och pirrig! Idag ses vi igen, får känna hans armar om mig, får smeka hans kind och får möta hans blick nära, nära.

Jag längtar så mycket att jag håller på att bli galen...

Det är så otroligt att man kan fundera på om det verkligen är sant. Sannolikheten att det här skulle hända är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite. Så det får mig att fundera på om det verkligen hänt.

Men eftersom det hänt så måste det ju vara sant, eller?

Tack Tage Danielsson för din syn på sannolikhetslära. Med tanke på att jag just nu är i din födelsestad är sannolikheten ganska stor att jag skulle tänka på dina kloka ord.

Och då är ju sannolikheten att det som hänt verkligen är sant, vilket är sannolikt, nej verkligen, helt underbart!

 

Förälskad

31 May 2019

Det hade väl varit tillräckligt om det pirrade i magen, men det surrar i hela kroppen och jag är konstant knäsvag...Vaknade och första tanken var hos honom. Undrar om han sover, hoppas att han har det bra. Åh, jag skulle ge mycket för att få ligga på hans arm just nu. Sen kommer tankarna - hur kan man känna så här efter bara några dagar? Vi skulle ju bara vara vänner. Han skall ju inte rusa in i något nytt direkt. Har vi för bråttom? Det är ju bara hormoner och kemi, eller? Nej, det är magi...

Det är magiskt för vi är två vuxna människor som har så mycket erfarenhet och ändå vågar släppa hjärnan och bara gå på känsla. Känslan av att det här är på riktigt och sååå underbart...

Hjälp, det ligger någon brevid...

28 May 2019

Vänder mig om när jag vaknar tidigt på lördag morgon. Det ligger någon bredvid! Smyger snabbt upp på toaletten och sedan sakta ner i sängen igen. Den här någon ligger och småsnarkar med ryggen mot mig. Försöker ligga så stilla som möjlig och då kommer en fot mot min. I övrigt inte en rörelse från personen. Slappnar av och somnar om.

Vaknar två timmar senare av solen och personen ligger fortfarande sovandes bredvid. Herregud, vad har jag gjort? Jag har aldrig tagit med någon hem förut. Vad säger man när personen vaknar? Har bara sett på film och läst om hur pinsamt det kan bli. För även om vi inte gjorde något så delade vi säng och somnade tätt intill. På sätt och vis intimare än om vi hade haft sex. Vi ville inte avsluta kvällen genom att skiljas åt.

-Hej, jag heter M... och du är hemma hos mig, var det som slapp ur mig när ett huvud dök upp ur kuddarna. 

- Hej, kom det försiktigt tillbaka. Jag har inte följt med någon hem så här på 30 år! (Ja, han hade sagt det ung. 15 ggr kvällen innan)

Frukost, givetvis skall han få frukost. Upp, fixar kaffe och slänger ihop en omelett. Sen pratar och pratar och pratar vi. Sittandes i sängen, lite avvaktandes pratar vi om allt mellan himmel och jord.

Jag upprepar mitt mantra från kvällen innan. Han skall inte gå in i något nu, utan fokusera på sig själv och bli "egoistisk". Vi avslutar genom att komma överens om att bli vänner och så får vi se vad det leder till. En avskedskyss som känns ända ner i tårna, så är han borta.

Ping... två timmar senare hör han av sig. - Kan inte sluta att tänka på dig.

 

 

                 

 

Tjejkväll med oväntat slut...

28 May 2019

I fredags var det tjejkväll! Började med SUS i snålblåst och regn, men det hindrade inte oss från att vara glada och fira. Fira att väninnans kemo är över för den här gången och fira en födelsedag för en annan av tjejerna.

Sen var det dags att svänga de lurviga...Det är alltid svårt att hålla ihop ett gäng på 6 tjejer, så det blev snabbt uppdelat i bar och dans...Älskar att dansa, så jag körde loss på dansgolvet. Det var så kul! Inte för mycket folk, så det var lagom trångt på dansgolvet. Ibland var vi alla sex på dansgolvet och ibland bara två. Men vi hade så roligt!

När kvällen började närma sig slutet stod jag och försökte få ihop gänget igen för att gå vidare. Lättare sagt än gjort. Fram kommer en trevlig kille och börjar prata. Det var någonting med honom som fick mig att smälta. Det var inte bara att han var totalt öppen och så underbart lätt att prata med. Han var dessutom helt ofarlig! Hahaha... hade precis separerat och var inte ute efter något.

Hursomhelst vi fortsatte till ett annat ställe tillsammans allihop och sedan fortsatte han och jag till ett till. Pratandes och skrattandes, ingen av oss ville gå hem. Det hela slutade med att jag gjorde något jag aldrig gjort förut. Tog med en kille hem. Men det underbara var att vi bara sov intill varandra  - inget mer! Ett totalt oväntat slut på en fantastisk kväll!

 

                                        

 

Äntligen är sommaren här!!

21 May 2019

Ja, jag vet att det bara är en försmak eftersom det skall börja regna på torsdag. Men det spelar ingen roll, jag är så glad åt värmen. Sitter och svettas på jobbet och riktigt känner hur sakta allt går. Det är ljuset, värmen, alla människor som kommer ut och rör sig. Så underbart!!

Dessutom är jag redan klar med semesterplanerna, så det är ingen stress heller. Nej, nu kommer en underbar tid, som man bara skall njuta av.

                  

Har man samma smak hela livet?

20 May 2019

Det var en gång...ett kompisgäng med 5 par som firade nyår tillsammans. Aldrig hade man väl kunnat veta då att fyra år senare så är 60% av paren skilda eller separerade.

Var på en 50-årsfest där det gamla kompisgänget samlades igen och där de hade med sig sina nya respektive. Fascinerande var det att se att två av killarna hade skaffat nästan exakta kopior av sina före detta fruar. Det känns faktiskt skönt att mitt ex inte har det, utan han har valt ganska mycket en motpol till mig. Men vem vet, hon är kanske lik mig till sättet?

Jag har också märkt att flera av killarna som jag dejtat är ganska lika mitt ex till utseendet också. Men helgens fest fick mig att verkligen reflektera över detta.

Och för att göra det ännu mer "spooky" så är ju min exman till viss del lik min pappa också.

Så frågan är om jag har ett faderskomplex eller ej surprised. Tror inte det, men någon psykolog skulle säkert vilja gräva ytterligare i det.

Det jag funderar på är om man söker ett substitut för sitt ex när man faller för likadana personer eller om det bara är slumpen.

Med tanke på att min dejt nu inte liknar mitt ex alls förutom att de var ljusa båda två (numera gråhåriga) så tror jag att det är lugnt gällande substitut för mig...

 

                         

det kommer aldrig att ske...

15 May 2019

Så har man då blivit ett helt år äldre. 

Sa en gång för länge sen att jag längtar till den dagen då man kan se tillbaka på året som gått och säga att det inte hänt något särskilt sen sist. Det var antagligen under småbarnsåren när allt gick i ett och jag inte hade ro att uppskatta tiden som gick.

Det här året har varit både positivt och negativt som alla andra år, men jag tycker nog att det positiva har överskuggat det mer tråkiga och negativa. Igår var det exakt 1 år sedan jag träffade min blivande chef och vi kom överens på direkten. Praktiken gick bra och jag är nu projektanställd ett bra tag till. Det är så viktigt att känna att man bidrar till något positivt och det här projektet gör verkligen det.

Med kärleken har det varit både uppåt och neråt. Det är inte så lätt att hitta rätt. Eller som en väninna sa; man måste kyssa många grodor för att hitta sin prins...Tror att jag förlikat mig med att jag inte kommer att hitta min drömprins och istället fokusera på att må så gott som möjligt. Det inkluderar att ha någon vid min sida även om det inte är himlastormande kärlek. Där är jag nu och trivs rätt bra med det valet. Men man skall aldrig säga aldrig...

Med den farten som livet har kommer jag nog inte få uppleva att ett år bara gått utan att något hänt förrän jag sitter på hemmet på ålderns höst...

 

 

                               

 

 

 

Svek som är så svåra att förlåta...

8 May 2019

Nej, jag får förlika mig med att jag aldrig kommer att förlåta eller glömma att min exman svek mig.

Vi är idag de bästa vänner och kommer alltid att så förbli. Vår kärlek är död, men vår vänskap kommer alltid att finnas kvar. Det känns så skönt att kunna prata om allt och veta att man har en vän för livet. Han har funnits vid min sida under nästan hela mitt vuxna liv och funnits där när livet svängt upp och ner. Varför kan jag då inte förlåta honom för att han svek oss en gång när vi var inne i sista downperioden.

Tror att det helt ligger hos mig. Mitt rättspatos är starkt och när någon nära gör något stort fel som drabbar mig, så krävs det mycket för att jag skall kunna överse och bortse från det felet som begåtts.

Jag har kommit så långt att jag har överseende med gärningen, men däremot kommer jag aldrig att förlåta. Taggen kommer att finnas kvar.

Kommer antagligen dra upp det någon gång i framtiden när vi inte är överens, bara för att få honom ur balans...men han vet om det. Vi har redan pratat om det och han har fått acceptera att det är sådan jag är. Bara jag inte drar upp det i tid och otid...

Nej, bättre att odla vänskapen och se till våra likheter överskuggar olikheterna. Finnas för varandra när det är svårt och glädjas åt varandras lycka och välgång. För det är vad vänner gör!

 

 

                                               

 

 

Stresskänslighet som aldrig släpper

7 May 2019

Har man en gång gått in i den berömda väggen, så blir man aldrig helt frisk även om man kan fungera bra med rätt återhämtning.

Idag har jag en stor tavla innanför dörren:

  • Nycklar
  • Telefon
  • Plånbok

Den hjälper mig varje morgon att komma ihåg det viktigaste.

Men ändå...förra veckan kom jag ner på perrongen och upptäckte att jag glömt telefon, träningskläder och att jag dessutom var en timma sen till jobbet. Då tog jag beslutet att jobba hemifrån istället. Hjärnan ville verkligen inte vara med.

Jag lever med en ständig stress att inte räcka till - att inte kunna leverera det jag skall. Oftast lyckas jag förtränga stressen och andas, men ibland slår det igenom. Det är en inre stress som bara jag själv kan påverka. Just nu har jag ett antal beslut på jobbet som skall tas, så det påverkar givetvis. Men efter att ha levt så länge med detta vet jag ju när det går för långt, som förra veckan. Då gäller det att andas och ta det lugnare.

 

                                         

 

 

← Äldre inlägg

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)